Site Overlay

Alla 7 Jean-Pierre Jeunet-filmer rankade från sämst till bäst

Jean-Pierre Jeunet är en självlärd regissör och föddes den 3 september 1953 i Loire, Frankrike. Han köpte sin första kamera vid 17 års ålder och gjorde kortfilmer samtidigt som han studerade animation vid Cinémation Studios. Han träffade Marc Caro på en animationsfestival i Annecy 1974. De arbetade tillsammans med ett antal kortfilmer, animationer, reklamfilmer och musikvideor. Caro lämnade tidigt i produktionen av Alien: Resurrection men, utan att ta illa upp, det verkar svårt att se vad han bidrog med. Om man tog bort hans namn från eftertexterna skulle det vara svårt att se när han slutade.

Hans filmer är ganska lätta att upptäcka – användning av breda kameravinklar, många avancerade kranrörelser, omfattande användning av färggradering, och han gillar att ge skådespelare med ovanliga ansiktsdrag, stig fram Dominique Pinon! Hans CV skulle vara längre och mer illustrativt om han inte hade avböjt saker som Harry Potter And The Order Of The Phoenix, Hellboy och Life Of Pi.

Kort sagt, han är begåvad, visionär och mycket, mycket fransk. Om ”F”-ordet gör dig upprörd, gör dig själv en tjänst och sök upp ”Foutaises” eller ”Things I Like, Things I Don’t Like”. Den tar mindre än tio minuter och är ett perfekt prov på mannens stil, humor och visuella komplexitet. Han nämns ofta i samma andetag som Terry Gilliam, möjligen på grund av de gemensamma rötterna inom animation?

7. Alien: Resurrection – 1997

Satt 200 år efter Alien 3, lyckas Alien: Resurrection få tillbaka Ripley (Sigourney Weaver) genom att låta henne klonas från blodprov. När de ändå höll på, tyckte någon att det skulle vara roligt att slänga in lite av utomjordingens DNA i mixen och se vad som händer. Resultatet är det vanliga… giriga idioter föder upp monster för att skörda, monster flyr, blodbad, död, förstörelse etc. tills bara de sista kvarstår för att rädda dagen.

Samtligt anses den vara den lägsta punkten i Alien-serien (tills Prometheus kom!), men jag tycker att den har blivit illa beskylld. När allt kommer omkring kan en film där ett gäng legosoldater dyker upp i ett skepp som heter The Betty inte vara helt dålig!

Kritikerna själva verkade förvirrade. Roger Ebert från Chicago Sun-Times ansåg att ”det finns inte en enda bild i filmen som fyller en med förundran”, men utnämnde den senare till en av de sämsta filmerna 1997. Tom Meek från Film Threat skrev att ”Weaver och Jeunets insatser underkänns av Joss Whedons odugliga manus” medan R.L. Shaffer från IGN DVD skrev att ”Hans (Jeunets) prisbelönta, finurliga franska visuella känslighet passar inte så bra ihop med Joss Whedons kött-och-kartoffelmanus”.

6. The City of Lost Children (La Cité Des Enfants Perdus) – 1995

The City of Lost Children är en återkomst till den postapokalyptiska, surrealistiska fantasin, men med en större budget!

Krank (Daniel Emilfork) och hans gäng (huvudsakligen bestående av klonade Dominique Pinons) ger sig ut för att stjäla barns drömmar i ett försök att leva för alltid. Tyvärr är Krank så läskig att han bara får mardrömmar. One (Ron Perlman) och Miette (Judith Vittet) ger sig ut för att rädda barnen, inklusive One’s lillebror.

Då den inte har samma framgång som Delicatessen är det lätt att släppa in den här i kultkategorin, men jag tycker att det är orättvist. Det är en visuellt vacker, kvick, komplex och ibland förvirrande film som drar åt saker som ligger gömda i minnets djupaste, mörkaste vrår och som förtjänar en mycket bredare publik.

5. The Young and Prodigious T.S. Spivet – 2013

En tioårig underbarnstjärna, T S Spivet (Kyle Catlett), vinner ett pris från Smithsonian Institution för sin evighetsmaskin. Utan att berätta för någon åker han från familjens ranch i Montana till Washington D.C. för att hämta sitt pris och hålla ett tal inför ett rum fullt av välklädda gäster, varav ingen misstänker att den lyckliga vinnaren är ett tioårigt barn med en mycket mörk hemlighet.

En annan film baserad på en roman, den här gången är det ”The Selected Works of T.S. Spivet” av Reif Larsen. Det finns också en helt annan uppsättning skådespelare (förutom den allestädes närvarande Dominique Pinon!) inklusive Helena Bonham-Carter som Dr Clair Spivet, mamman till den eponymiska hjälten.

Med sin överdrivet ljusa palett och kvasi-steampunkkänsla finns det mycket att glädja ögat med.

4. A Very Long Engagement (Un Long Dimanche De Fiançailles) – 2004

Audrey Tautou spelar Mathilde som letar efter sin fästman mot slutet av första världskriget. Han ingår i en grupp män som anklagas för självstympning för att undvika frontlinjen vid Somme. Deras straff är att släppas ner i ingenmansland mellan de franska och tyska skyttegravarna. Mathilde vägrar att tro att hennes fästman Manech (Gaspard Ulliel) är död och ger sig ut för att hitta honom. Jodie Foster har en cameo som en polsk expat i Frankrike.

Baserad på en roman med samma namn, skriven av Sebastien Japrisot, är detta ett avsteg från den surrealistiska, mörka humorn i hans andra filmer samt en historia av viss historisk betydelse. Med detta sagt är Jeunets kännetecknande tekniker fortfarande mycket tydliga, och den fick Oscarsnomineringar både för sin konstnärliga ledning och sin filmfotografering. Den nominerades också till tolv Césars och fick fem av dem.

3. Delicatessen – 1991

Den första långfilmen av teamet Jeunet och Caro är en surrealistisk njutning. Vagabonderande cirkusartister, mordiska slaktare, militanta vegetarianer och lustfyllda brevbärare möts i en postapokalyptisk svart komedi.

Dominique Pinon spelar Louison som tidigare tillhörde cirkusnumret Stan och Livingstone. Han förlorar det giget efter att publiken dödar, slaktar och äter upp hans partner apan Livingstone. Han anländer till det hyreshus som ägs av slaktaren Clapet (Jean-Claude Dreyfus) efter att ha svarat på en platsannons. Så småningom upptäcker han vad som har hänt med de tidigare medhjälparna och han ger sig ut för att, bokstavligen, rädda sitt skinn, med hjälp av slaktarens dotter Julie (Marie-Laure Dougnac).

Men även om den dämpade belysningen och paletten, ämnet, scenografin och de holländska vinklarna placerar den här filmen i kategorin noir, så är det också en mycket rolig komedi; kolla in Aurore Interligators (Silvie Laguna) alltmer komplicerade självmordsförsök och den gnisslande sängscenen.

2. Micmacs (MicMacs à Tire-Larigot) – 2009

Micmacs eller MicMacs à Tire-Larigot är en återgång till den surrealistiska, absurda, komiska stil som gjorde Delicatessen till en succé.

Historien kretsar kring Bazil (Dany Boon) vars pappa dödas när han desarmerar en landmina. Senare i livet arbetar Bazil i en videouthyrningsbutik och blir träffad av en förlupen kula från en drive by. Efter detta förlorar Bazil sin lägenhet och sitt jobb och hamnar hos en grupp missanpassade människor som bor i en grotta på en soptipp. Var och en har en ”gåva”: en förvridare, ett matematiskt underbarn, en mänsklig kanonkula och en som överlevt giljotinen.

Under letandet efter användbart skräp stöter Bazil på två företag som står mot varandra; det ena har tillverkat kulan i hans hjärna och det andra har tillverkat den landmina som dödade hans far. Gruppen slår sig samman för att få de två företagen att gå under. Eftersom det är en Jeunet-film görs detta på ett sätt som fick mig att tänka på hur Mission: Impossible skulle se ut om de utfördes av Wallace och Gromit.

Detta är en av de filmer som tål att ses igen för att vara säker på att du fångar allt som händer, hur många gånger kan du se filmens affisch? Paris i den här filmen är idealiserad och lite sanerad, men inte alls lika mycket som i Amelie.

1. Amélie (Le Fabuleux Destin D’Amélie Poulain) – 2001

Detta är den film som förde fransk film från art house till multiplex. ”Le Fabuleux Destin D’Amélie Poulain” alias ”Amelie från Montmartre” alias ”Amélie” var en enorm kritiker- och kassasuccé. Det är en udda saga full av nyckfullhet, andevärld och magi som utspelar sig i en idealiserad version av Paris.

Amélie (Audrey Tautou) är en singel i mitten av tjugoårsåldern med en aktiv fantasi som utvecklades under en isolerad barndom; hennes excentriska föräldrar trodde felaktigt att hon hade ett hjärtfel och bestämde sig för att hemundervisa henne. En natt hittar hon en tidskapsel som gömts av en ung pojke många år tidigare. Hon bestämmer sig för att spåra upp pojken och lämna tillbaka lådan till honom. Hon blir så rörd av hans reaktion att hon bestämmer sig för att ägna sitt liv åt att göra människor lyckliga. En av hennes ansträngningar korsar vägen för Nino Quincampoix (Mathieu Kassovitz) och så småningom finner Amélie sin egen lycka.

Men även om majoriteten av, verkar det som, världen älskade den, fanns det några få kritiker … en orealistisk och pittoresk vision av ett svunnet franskt samhälle med få etniska minoriteter, med all stil utan substans, och som försökte alldeles för mycket för att vara finurlig och gullig. Som alltid, investera de två timmarna och bestäm själv.

Author Bio: Rob är en före detta lärare, före detta föreläsare, före detta socialarbetare, före detta apoteksutdelare. Nyligen pensionerad och tragglar genom Netflix, iTunes och var han än kan komma ikapp med de filmer han missat. Han borde kunna ta sig till några matinéer också…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.